5
February
/21:11

Är du gravid?

Uncategorized

Varning för långt inlägg..

Förra veckan så gjorde jag min andra operation. När jag fick min diagnos för ungefär 10 månader sen så har det vart ett jävla helvete vissa dagar,  eller egentligen innan det men det eskalera någon gång då. Jag fick veta att jag hade cystor på äggledarna endometros men även något som heter myom på min livmoder. Läkaren jag träffade sa att jag borde börja med preventivmedel som innehåller hormoner. Sen började det, jag blödde och blödde och det slutade inte. Jag fick AKUT värkar som vissa nätter kändes som att jag skulle dö av smärta. Så ont hade jag. Ipren och alvedon varje dag, ibland t.om morfin. Det är svårt att planera saker när smärtan kan komma från ingenstans. Jag minns värsta dagen och det var när jag var i NYC och skulle fira svensk midsommar, jag mådde jättebra och vi var på rooftop med vänner. Efter firandet så åkte vi till hotellet och jag vaknade av den värsta smärtan man kan känna, det gick inte över. Jag proppade i mig allt jag hade, låg i duschen och duschade kokhett, spydde och tillslut började jag vrålskrika så A fick ringa ambulansen. MASSA morfin och annat skit sprutades in mig. Inget hjälpte tillslut fick jag något som tydligen Michael Jackson dog av. Jag vet inte ens vad det hette, minns bara att när smärtan försvann så googlade vi var jag hade fått och det kom upp.

Jag kunde må bra en dag sen må SKIT andra dagen, eller må strålande på dagen sen åka in på akuten på kvällen och få massa smärtstillande i min kropp för att stoppa smärtan. Mina blödningar fortsatte- jag blev tröttare och tröttare och svagare och svagare för varje dag. Min mage kan svullna upp så mycket vissa dagar att det kan ser ut som att jag är gravid.

Mina läkare bytte mina hormoner, ökade dom, pratade om att det var lite “otur” att jag både hade myom och endometrios. Jag fick jaga läkare, ringa så många gånger, bli kopplad till olika personer, lovad att bli uppringd men inget hände men jag gav mig inte. Det var stunder när jag inte orkade mer men jag gav inte upp. Jag skulle bli frisk. Men insåg efter ett tag att man kan aldrig bli frisk från denna eländiga sjukdom. Den kommer vara med mig resten av livet, jag måste bara lära mig hur jag ska hantera den.

Hela ångesten förutom smärtorna, förutom dom kraftiga blödningarna var all ångest och stress. Tror folk på jobbet att jag överdriver? tror dom att det är en som en vanlig mensvärks känsla? Förstår dom? Fattar folk hur ont jag har?  Förstår folk om jag ställer in viktiga möten? förstår vänner om jag inte orkar ses eller ens prata i telefon? Hur ska jag orka vara mitt pigga och glada jag?Hur ska jag prestera jobb/sociala livet/pojkvän samtidigt? Kommer jag kunna bli gravid? Ska jag må såhär resten av mitt liv?

Jag fick ligga på såååå mycket, vara tjatig, övertyga dom om hur ont jag har och att jag blödig varje dag i 6 månader då.

Man ska inte behöva jaga hjälp när man mår dåligt. Det är redan jobbigt som det är.

Tillslut gick dom med på att operera mig. Dom tog bort mina cystor som ja hade och jag mådde skit i 2 veckor efter op. Fick ta sprutor på mig själv som var väldigt läskigt i början och hade ont och var tröttare än någonsin. Jag hade något slags hopp om att jag skulle bli bra efter operationen. Men jag fortsatte blöda. Dom bytte mina piller igen och då slutade jag blöda. LYCKA! Hade glömt hur de kändes. Sen kom de igen oregelbundet, inte varje dag men smärtan kom och gick och samma med blödningarna.

Jag fick en ny tid och dom skulle även spola i mina äggledare för dom misstänkte att dom var igen täppta. Var innebar det ens? Jag åkte dit och dom gjorde den här spolningen och sa ja det var som vi trodde det är stop i båda dina äggledare… dvs jag kan inte bli gravid på det normala sättet. Den normala vägen som alla andra man vänner. 2017 har nog vart det året där flest personer jag känner har blivit gravida..en efter en. Jag har 3 av mina närmaste vänner som är gravida och ca 8 andra jag känner.. BABYBOOOOM men inte för mig. Jag kan inte bara bli gravid som alla andra och OM jag blir det genom IVF så är risken för missfall så mycket större för just mig.

Den här frågan när vill du ha barn? Den är inte längre aktuell för mig, det är mer kan du få barn? Jag har alltid känt på mig att jag inte kan få barn,vet inte varför bara alltid känt på mig det och det vet mina vänner och nu var det sanning. Don’t get me wrong jag är SÅ sjukt glad för mina vänner som är gravida och bara längtar tills dom föder men det blir även lite ångest för mig- för varför kan alla andra göra det mest naturliga för en kvinna men inte jag?

Jag skriver inte detta inlägg för att någon ska tycka synd om mig, det finns så mycket värre saker livet osv men jag skriver detta för att upplysa och för att kanske kunna få någon slags förändring till den hemska sjukdom som är SÅ vanlig och som det inte pratas om tillräckligt mycket. Var 10:e svensk med mens lider av endometrios. Men varför finns det inte bra hjälp? Det finns inte tillräckligt med pengar? Varför kan man fråga sig? Är det kanske för att det är en kvinnosjukdom? Inga män lider av den.

Vi kvinnor ska ha ont i samband med mens osv osv.

Jag vet nu att det är inte bara jag, det är så många fler där ute, det är så många fler med den här sjukomen, SÅ många kvinnor har endometrios men varför pratas det knapps om det? Varför får man inte hjälp direkt när man upptäcker det. Varför finns det ingen bra hjälp för skiten? Jag vill ändra det.

Efter läkarbesöket sa dom att jag borde opereras igen och ta bort det där myomet som jag hade på livmodern. Vad är myom? Jo det är en godartad tumör. Blödningarna kunde bero på myomet och om jag ska kunna bli gravid igenom IVF så är det bra att det tas bort. Operationen skedde förra veckan och det gick tydligen bra. Jag har haft ont vissa dagar och blöder men dom säger att man gör det, hur länge min kopp väljer att göra det vet jag inte. Just idag har jag extra ont, varför vet jag inte. Sitter med värmekudde på magen och försöker fokusera på annat.

Slutar det inte måste jag väl byta hormoner igen. Jag har vart trött, utmattad och låg men jag orkar inte må så längre. Jag kan bara ge upp och bli en deppig människa som hatar livet men vägrar vara så. Jag har inte jobbat på några veckor och åkte till Mexico och vilade, gjorde något för mig själv, min kropp. Vilade så mycket. Jag har fått så mycket ny energi efter det och framförallt har jag fått tid att tänka. Hälsan är det viktigaste, vi kan inte ta den för given. 2018 ska jag fokusera på mig och mitt välmående.

Jag ska må bra och när jag mår dåligt tänker jag inte få ångest över vad andra ska tycka eller tänka. Om jag missar jobb så fuck it jag ska bry mig om mig själv, om min kropp och vet ni vad jag ska bli gravid. Inte idag, inte imorgon men jag har hopp.